Besök av Annika Berg Frykholm när jag precis avslutat hängning av mina verk.

Hommage till två systersjälar.

Om utställningen ” Leva vidare”

De textila materialen bär tider och händelser. De nöts och går sönder, ändrar form och färg. Eller välbevaras långa tider. Kapslar det som behöver kapslas.
I mina konstverk har en mängd textila fragment fogats samman i skulptur och bild. Lagren av tid och rörelse blir synliga, en sorts grundläggande princip om ständig förändring, överraskning. I det oväntade och oplanerade finns nyfikenheten och drivkraften; det otänkbara ges ett rum och en form. Även förlust, sorg och saknad får plats.
Processerna är ickelinjära och spänner över lång tid, verkens början och slut är nästan omöjliga att kartlägga. Det ena tar vid där det andra slutar, en avigsida vrängs ut, något dolt blir blottat. Stygnen både sargar och reparerar, fogar samman, lagar och förnyar.
Det hör till den textila praktikens logik att ingenting egentligen någonsin blir färdigt, tar slut eller helt och hållet försvinner. Det finns alltid en tråd eller flärp att fatta tag i och låta få en fortsättning – på så vis kan arbetet förbli en följeslagare genom sorg och förtvivlan, glädje och förundran. Konstverken är egentligen ett och samma och berättar om hur tid och evighet är ett.

/

Installation med titel ”Utrymme” ett konstnärligt samarbete med min dotter Martina Lundkvist.

Som mamma och dotter delar man genom åren många rum. Det första uppenbara, kroppen. Och sedan hemmets alla olika, med ljusen, materialen och funktionerna. Trappornas avsatser och trösklarna. Små små rutor mellan gardinernas glesa trådar. Och så de mer svårgripbara platserna, som man försöker mötas på med sina respektive diffusa inre. Perifera skymningsrum, minneslundar, tystnader. Och lekens rum där man voltar och spänner sig, spjärnar mot väggarna.

Mamma tänker på hur det var att se sina barn växa och röra sig i vidare och vidare cirklar runt hemmet, leka allt längre bort om dagarna för att sedan komma hem igen till kvällen. Och att själv stå där då, som ett nav med kjol, vakande. Barnens rörelser ut från mitten, en växande radie mellan henne och oss.

Jag tänker på att jag själv ska in till förlossningen om några veckor. Att det finns ett barn inuti mig som spjärnar mot väggarna i sitt första rum. Större och större rörelser. Känslan i magen påminner om det att vilja bängla sig ur hemmet, leka sig bort, växa iväg. Volta vidare på allt större områden bortåt, utåt – och samtidigt (om kvällen) åter snegla hemåt, inåt.

Text: Martina Lundkvist